Om Thomas

Jag föddes i Boden 1973, som ett av några få Gregorybox-barn vid den tiden i Sverige. Alltså, jag föddes för tidigt och hade till råga på allt en lungsjukdom som gjorde att jag inte kunde andas själv. Men på sjukhuset i Boden fanns en läkare (som hette Sten och inte Gregory) som hade uppfunnit en slags rymdhuva som sattes på huvudet. Med hjälp av en uppklippt operationshandske blev det tätt mellan huva och hals och sedan pumpades ett övertryck av syre in och fick igång de små lungorna. Och mig!

Tidigt upptäckte jag att radio var min grej i livet. Jag plågade omgivningen med att göra radioprogram hemma i köket och hade knappt tid att gå i skolan eftersom jag var tvungen att hinna hem till viktiga direktsändningar som nådde hela vardagsrummet. Lyckan var gjord när jag fick min första mikrofon.

När jag började högstadiet upptäckte jag Fria aktiviteter på skolschemat. Två timmar i veckan var vikt för teknik, syslöjd, slalom och den mer tveksamma punkten Att klara sig själv (dammsuga och diska). Nu valde jag inget av dessa jippon utan istället det helt egna valet Närradio.

Det gick ut på att jag klev upp klockan sex på morgonen, tog bussen genom stan och klev av vid Pingstkyrkan. Där väntade jag i 45 minuter på en mycket trött tekniker som släppte in mig och startade studion. Jag hade skrivit manus i veckor och plötsligt gick signaturen för det stora programmet Kritor och sudd igång. Jag läste skolans matsedel, hälsningar från Anna i 7B till Pelle i 8A samt spelade två låtar. Sedan var det tio minuter långa programmet slut och jag lämnade över till Ring så beder vi, tog bussen och åkte till skolan. Men jag var övertygad, radiostjärna skulle jag bli!

Inte bara syre i blodet

Jag har hela tiden haft dansen i mig. Det började nog redan med Gregoryboxen där jag tror att barnmorskan inte bara pumpade in syre, utan också ett övertryck av Sten & Stanley (alltså en så kallad Sten & Stanleybox). När jag växte upp och kunde tala för mig var det inte Abba, Kizz eller Gyllene Tider som var på tapeten (bokstavligt talat) utan Bosse Larsson och Bröderna Lindkvist. Bosse var min idol och Lindkvistarna mina ikoner. Lyckan var gjord när jag som treåring satt i vagn och fick se Bröderna Lindkvist packa instrument utanför Folkets hus i Boden.

När jag gick den spännande linjen Handel & Kontor på Björknässkolan i Boden släpade några klasskamrater med mig till Dorias Dansskola. Efter en lektion var jag säker. Dans var inte min grej. Hon tyckte, med all rätta, att jag dansade dåligt och vaggade som en anka. Men klasskamraten Anna hotade mig till livet (nåja, kanske viss överdrift) så jag återvände veckan därpå. Sedan blev jag kvar och upptäckte glädjen i att gå på dans på lördagskvällar och dricka kaffe och äta mazarin, istället för att somna i en snödriva full på hembränt. Doria lärde mig allt om dans och det sociala spel som följer med. Vi hade mycket roligt ihop och jag är glad över hennes dans- och livslektioner!

idag dansbands­professor, åtminstone expert

Yrkesmässigt har det alltså varit radio för hela licensslanten. Efter många års träning  i Boden började jag jobba som frilans för NSD. Bevakade stora och små händelser och jobbade i stort sett dag och natt för tidningen. Gymnasiet blev lidande men förstående lärare såg att jag lärde mig mer som journalist och lät mig hållas, fick dessutom bra betyg trots ovanligt hög frånvaro. Tack! 1995 började jag som sommarvikarie på P4 Norrbotten och sen dess har jag varit Sveriges Radio trogen. Där gjorde jag allt utom sport (och det ska alla vara glada för).  Producent, nyhetsredaktör, projektledare och självklart programledare. Detta varvades med centrala fackliga uppdrag så min relation till SAS byggdes upp tidigt.

I slutet av 90-talet programledare för radioklassikern I afton dans. Det sändes på lördagskvällar från någon liten obskyr loge i innersta Jämtland och där var jag på plats. Härliga tider med runt miljonen lyssnare. 2003 gjorde jag ett sk lappkast. Jag bytte bana och sa upp mig från livstidsvikariatet på SR, startade firma och sålde mig till radion (långt innan frilansintag var vardag) samt köpte en restaurang i Boden! Det sista var kanske inte helt genomtänkt då jag har alla tummar mitt i handen. Men en nyttig tid då jag gjorde verklighet av en dröm, att ordna evenemang för den publik jag kände och kunde. Verksamheten ökade snabbt och åren därpå hade jag flera logar och ett 50-tal evenemang bara på sommaren. Stora dansgalor i Luleå, jazzkonserter och danser.

Men allt har sitt pris och efter ett par intensiva år lämnade jag Norrbotten för ny oprövad mark. Hamnade i Blekinge (av alla landskap, som alla sa) och upptäckte till min förvåning att jag trivdes fantastiskt bra. Sände nöjesprogrammet Mingel med framgång i P4 Blekinge och plötsligt ringde såväl Peter Settman som P4-chefen och ville ha mina tjänster. Dels som juryordförande för Dansbandskampen och dels som programledare/producent för nya dansbandsprogrammet i P4. Jag sa ja till båda och det var ju en himla tur.

Ty idag är jag någon slags dansbandsprofessor, åtminstone expert. Har gjort tre år med Dansbandskampen och tittarsiffror på över miljonen per program. Gjort dansbandstävling i Bingolotto, turnerat med Rolandz och Robert Gustafsson (där jag iklädd sjuksysterdräkt skulle ge honom en kyss varje gång jag kollade pulsen), skrivit biografi om Lasse Stefanz på Bonniers Förlag, skapat och programlett Tack för dansen på bästa sändningstid i Tv4, sänt över 450 program av P4 Dans som firar 10 år i maj 2018, producerat Guldklavengalan i Malung nio gånger och inte minst gjort mängder med evenemang för många tiotuentals människor över hela landet.

Det är ändå inte så illa kan jag tycka! Idag gör jag radio, modererar och konferencierar på beställning, gör tv om så önskas, producerar evenemang (just nu konserthusturné med Lasse Stefanz samt Smokie) och lite annat. Till exempel bygger pussel med dottern, det är grejer det!